Saga...

Jag går sakta igenom det ödsliga huset. Det är tyst, nästan dödstyst, Nej helt tyst är det inte. Ett förskräkligt jämmrande hörs från ovanvåningen. Försiktigt smyger jag upp för spiraltrappan upp till ovanvåningen. Jag följer jämret igenom hallen och igenom vardagsrummet. Vardagsrummet är väldigt tomt sedan olyckan. Jag tittar på den gamla plancen med en vacker blomma på. Innan olyckan hade den hängt på mitt rum aldeles ovanför mitt skrivbord. Då hade den varit vacker och väldigt inbjudande. Nu såg den gräslig och ganska otäck ut, ungifär halva plancen var bortriven. Jag ger mig ifrån en lång suck och släpper plancen med blicken. Då hör jag det igen, ett outhärdligt jämmer. Jag smyger tvärs över vardagsrummet. Oljudet verkade komma från min mammas rum. Försiktigt vrider jag handtaget och tittar in i rummet. Rummet var ganska mörkt, rullgadinerna var nerdragna men fönstret var ändå vidöppet. Då ser jag mamma.
Hon sitter hukad över sitt gammla träskrivbord, hon tittar på en tavla. På tavla står det en tjej med vit vacker klänningen, på fötterna har hon svarta fin-skor. I håret har hon en vacker valmoblomma i håret. Mamma snyftade till och strök handen över flickans hår i bilden, sedan brast hon ut i storgråt. Tårarna droppade på tavlan och bilden blev helt suddig. Just då kliver pappa in i rummet. Han ser blek ut och hans ögon är röda av gråt. Han går inte fram till mamma utan står bara i dörröppningen och tittar förfärat på henne. Jag känner för att gå fram till mamma och ge henne en klapp på axlen. Men inte efter olyckan, jag tänker aldrig förlåta henne efter Olyckan. Jag känner nästan hur jag fortfarande flyger fram över gatan och landar med en smärtsam duns i marken. Det är hennes fel! Det var hon som gjorde att det blev såhär. Hade vi aldrig åkt den dan, hade jag fortfarande haft mitt rum, mina kläder, min familj, min vänner Allting! Allt är ditt fel mamma röt jag när jag dunsade ner för trappan. Upprörd sprang jag ner till mitt rum och slet upp dörren. Men det här såg inte ut som mitt rum längre. Jag granskade rummet noga. Påvägarna var det fotbollsspelare och ishockyspelare. Det här var inte mitt rum längre. Hade inte olyckan hänt hade jag aldrig varit här! Jag hade varit i mitt rum och Simon varit på sitt! Tack vare Olyckan. Jag röt ilsket och sprang ner till nedanvåningen och slängde mig på soffan. Brevid mig låg min bror raklång på soffan. Han var blek i ansiktet och hans ögon såg ovanligt smala ut. Min ilska förvandlades plötsligt till gråt och tårarna rann sakta ner från mina kinder. Jag tog min hand genom min brors blonda hår och snyftade till. Jag reste mig sedan upp och gick med hängande huvud mot ytterdörren. Sedan tog jag en lång titt på huset. Efter några minuters granskning av huset tog jag tag i dörrhantaget och tog ett stort steg ut ur det förfallna huset.
Och sedan försvann jag bort mot vägen, bort från allt elände.





Heej! Gilla ni berättelsen? Jo jag vill höra lite på era funderingar kring denna berättelsen.
Vad tror ni har hänt i denna familjen...´Jag vill höra er Tankar/Funderingar kring det.
Det ska bli intressant att läsa er sammanfattning av det hela :)

//Er berättare Emely

Dikt 2

Min drömprins
Är nämligen du
Ditt leende
Ditt hjärta
Jag kan aldrig få nog av dig
Du finns här inne
Du kommer nog aldrig ut
Min kärlek kommer aldrig att sluta slå
Jag hoppas att du känner samma sak.
Jag hoppas att vi kan leva tillsammans
Jag hoppas att det är du och jag.

Du och jag föralltid

En Evig Kärlek

Du stod där
Och jag står här
Hand i Hand vi gick där
Det var som något magiskt hände.
Något som vart svårt att förklara
Plötsligt stod vi där. Med läpparna
tätt intill varandra.

Men nu är du borta.
Jag kan inte fatta vart du är.
Du var bara borta som ett spöke.
Jag kan inte fatta att du är borta
även om du står och pratar med egna ord
Vi var ju ihop. Vi var ju som kärast.
Vi hade våra bästa tider.
Men du bara försvann.
Kommer jag någonsin se dig i ögonen igen.
Kommer jag någonsin få känna dina armar runt mig.
Kommer jag någonsin få känna kärleken dunka innom mig.

Oavsett vad som händer kommer en dunkande sorg
välla in i mitt hjärta. Ända tills döden kommer med nycklen
till lycka och frid igen.
Men alltid
Alltid
Kommer mitt hjärta slå för dig.
Du kan bo på andra sidan jorden.
Men jag känner ändå kärlek för dig.

Nu är jag där uppe.
Bland lyckan och glädjen.

Men fortfarande finns det en liten läcka i mitt
hjärta där det droppar en droppe sorg varje seckund
jag är utan dig.

Läckan kommer altid finnas där tills jag kommer
att se ditt mjuka leende igen.

Vällkommna till SagoBloggen

Hej!

Jag e Emely.

Er Historieskrivare på denna blogg.

Anledningen till att jag öppnade SagoBloggen

var för att jag alltid älskat att skriva och läsa

berättelser. 

Så detta är en blogg där jag pratar om Författare/Mina egna sagor/

Berömda sagor/ Tips till  en bra saga.

Jag kanske inte är så gammal men jag är ändå en hyffsad 

författare för att vara elva xD

Hmm...Jag kanske ska berätta lite om mig själv.

Jo jag e en elvaårig tjej i Skåne.

Jag är en hyffsat lugn tjej som inte gillar

stress och sånt. Jag är inte en sån som håller

igång mycket. Men jag håller ändå på med min kör

Graffitti och ja.

Enda sedan jag varit liten har jag alltid varit intresserad

av att skriva berättelser.

Jag tyckte att var intressant och lite spännande att

skriva istället för att läsa berättelser.

Nu idag tycker jag att det är minst lika roligt.

Jag sitter mest hemma framför datan och skriver mina berättelser.

Och jag har gärna på lite lugn musik vilket gör att man får ganska

bra ideer.

Jag kan rekomendera Relaxing Piano Music Consort.

Dem gör väldigt lugna och mysiga mellodier.

Tja det  var lite om mig det.

Jag hoppas ni kommer att gilla mina berättelser och 

all fakta som jag kommer lägga ut.

Ha en händelserik dag.

//Er berättare Emely