Saga...

Jag går sakta igenom det ödsliga huset. Det är tyst, nästan dödstyst, Nej helt tyst är det inte. Ett förskräkligt jämmrande hörs från ovanvåningen. Försiktigt smyger jag upp för spiraltrappan upp till ovanvåningen. Jag följer jämret igenom hallen och igenom vardagsrummet. Vardagsrummet är väldigt tomt sedan olyckan. Jag tittar på den gamla plancen med en vacker blomma på. Innan olyckan hade den hängt på mitt rum aldeles ovanför mitt skrivbord. Då hade den varit vacker och väldigt inbjudande. Nu såg den gräslig och ganska otäck ut, ungifär halva plancen var bortriven. Jag ger mig ifrån en lång suck och släpper plancen med blicken. Då hör jag det igen, ett outhärdligt jämmer. Jag smyger tvärs över vardagsrummet. Oljudet verkade komma från min mammas rum. Försiktigt vrider jag handtaget och tittar in i rummet. Rummet var ganska mörkt, rullgadinerna var nerdragna men fönstret var ändå vidöppet. Då ser jag mamma.
Hon sitter hukad över sitt gammla träskrivbord, hon tittar på en tavla. På tavla står det en tjej med vit vacker klänningen, på fötterna har hon svarta fin-skor. I håret har hon en vacker valmoblomma i håret. Mamma snyftade till och strök handen över flickans hår i bilden, sedan brast hon ut i storgråt. Tårarna droppade på tavlan och bilden blev helt suddig. Just då kliver pappa in i rummet. Han ser blek ut och hans ögon är röda av gråt. Han går inte fram till mamma utan står bara i dörröppningen och tittar förfärat på henne. Jag känner för att gå fram till mamma och ge henne en klapp på axlen. Men inte efter olyckan, jag tänker aldrig förlåta henne efter Olyckan. Jag känner nästan hur jag fortfarande flyger fram över gatan och landar med en smärtsam duns i marken. Det är hennes fel! Det var hon som gjorde att det blev såhär. Hade vi aldrig åkt den dan, hade jag fortfarande haft mitt rum, mina kläder, min familj, min vänner Allting! Allt är ditt fel mamma röt jag när jag dunsade ner för trappan. Upprörd sprang jag ner till mitt rum och slet upp dörren. Men det här såg inte ut som mitt rum längre. Jag granskade rummet noga. Påvägarna var det fotbollsspelare och ishockyspelare. Det här var inte mitt rum längre. Hade inte olyckan hänt hade jag aldrig varit här! Jag hade varit i mitt rum och Simon varit på sitt! Tack vare Olyckan. Jag röt ilsket och sprang ner till nedanvåningen och slängde mig på soffan. Brevid mig låg min bror raklång på soffan. Han var blek i ansiktet och hans ögon såg ovanligt smala ut. Min ilska förvandlades plötsligt till gråt och tårarna rann sakta ner från mina kinder. Jag tog min hand genom min brors blonda hår och snyftade till. Jag reste mig sedan upp och gick med hängande huvud mot ytterdörren. Sedan tog jag en lång titt på huset. Efter några minuters granskning av huset tog jag tag i dörrhantaget och tog ett stort steg ut ur det förfallna huset.
Och sedan försvann jag bort mot vägen, bort från allt elände.





Heej! Gilla ni berättelsen? Jo jag vill höra lite på era funderingar kring denna berättelsen.
Vad tror ni har hänt i denna familjen...´Jag vill höra er Tankar/Funderingar kring det.
Det ska bli intressant att läsa er sammanfattning av det hela :)

//Er berättare Emely